Kategori: Personliga berättelser/ reflektioner

För det mesta ses självständighet som något bra och något man vill och bör eftersträva att vara. Vårt samhälle bygger ju lite på att man ska kunna vara självständig. Du ska kunna ta egna beslut, flytta hemifrån men samtidigt blir du fri på så sätt att du får bestämma själv hur du vill att livet ska se ut. Är man väldigt självständig får man oftast beröm från andra. Men självständighet kommer också med ett pris, och det kan vara jobbigt och bli ett hinder om man är för självständig, för det kan man vara.

Jag insåg för ett par år sedan att min uppväxt och de trauma jag varit med om har lett till att jag oftast är självständig, men ibland inte på ett positivt sätt. Självständig på ett sätt där man nästan inte vill släppa in nya människor eller är tillbakadragen på grund av rädslan av att riskera bli sårad. Jag har varit för självständig för att inte riskera bli sårad igen, men det gör också att man håller mycket inom sig. Jag har alltid försökt att lösa problem själv innan jag bett om hjälp, eller så har jag intalat mig själv att jag visst kommer kunna lösa problemet själv, att jag bara behöver googla och fundera lite mer. Men det spelade ingen roll hur mycket problem eller saker som jag behövde ta tag i utan jag kände att jag ville ta hand om det själv, det blir bäst så. Egentligen hade jag nog behövt hjälp vissa gånger men jag litade inte på någon annan än mig själv.

Mycket av det jag tänker, tycker och vill eller annat som kan vara personligt håller jag gärna för mig själv, och det gör jag än idag även om jag jobbar på att öppna upp mig för pålitliga personer. Jag har fått kritik när jag var yngre när jag väl öppna upp mig eller så har dem vägrat lyssna på mig och skapat sina egna uppfattningar som dem försöker tvinga en själv att tro på. Inget stöd för mina val, ingen empati när man mår så pass dåligt att man skolkar eller när stressen är för hög. Jag känner att mycket av tidigare händelser förstörts när jag delar med mig av personlig information, och jag är fortfarande rädd för att bli sviken för att någon inte respekterar mig och mina val. Man värderar sitt egna sällskap högst men det leder också till att man har svårt för närhet till andra människor. Man litar inte på att andra kan bidra med trygghet eftersom personer som skulle ha bidragit med det under uppväxten inte gjorde det. Jag har varit ensam mer eller mindre större delar under uppväxten, ”vänner” som har kommit och gått, ibland för att man saboterat för sig själv, ibland för att dem aldrig ville vara vän med en från början. Jag har vant mig vid att inte ha vänner heller, och jag vill inte vara desperat och vara med personer som inte genuint uppskattar mig. För mycket självständighet leder till ensamhet, och är den ofrivillig får man själv försöka bryta den. Men det kan vara svårt.

Jag har ju dock lärt mig att det faktiskt finns människor i min närhet som inte klarar av att hantera personlig information som jag delar och har därför fått begränsa mig i vad jag delar med mig av för att inte bli sårad. Även om jag inte är lika självständig idag så kämpar jag fortfarande med att vara lagom självständig. Jag försöker avvänja mig från att säga vita lögner eller ljuga för att kunna hålla personlig information för mig själv, egentligen hatar jag lögner och falskhet. Men jag blev för van vid att gömma mig av rädsla, rädsla för att bli dömd och förstörd för resten av mitt liv. Det blev ett skydd i de situationer någon frågade mig om något personligt som jag inte ville dela med mig av. Idag förstår jag att man kan hantera det på annat sätt, genom gränser och gränssättning och det är något jag övar på.

Jag går regelbundet i terapi och skämdes ibland i början när jag startade av att behöva vara sårbar, dragit någon lögn för att undvika sanningen och personlig information. Idag har jag blivit bättre och flyr inte på samma sätt, min extrema självständighet bottnade i ett trauma. Jag är redo för att våga komma nära andra människor nu.

Samhället ser bara ytan och bara min självständighet, och berömmen trillar ännu in. Trots att jag och många andra är ensamma av just den anledningen. Det är inte fel att vara självständig, men det blir fel när man är det pga noll tillit till andra och inte ens vill be om hjälp.

Det här med känslor är inte alltid så lätt. Speciellt inte om man aldrig fått lära sig hur man ska hantera dem. Hur hanterar man känslan av att vara ledsen? Eller ilska? Och vad gör man om det känns som att det är fel att vara glad och känna lycka?

Jag är uppvuxen i ett hem där det inte pratades om känslor under min barndom. Min mamma visade ibland sina känslor men hon blev oftast stämplad som ”för känslig”. Och i många fall var hon kanske också det, hon hade väldigt lätt för att ta på sig offerkoftan och att bli irriterad om saker och ting inte blev som hon ville. Men att visa några känslor alls var stämplat med att man var ”för känslig”, man skulle skärpa sig eller bita ihop. När jag blev arg som liten var det ingen som pratade med mig om ilskan och hur man kunde hantera den. Oftast ledde min ilska till att jag förstörde saker för att få utlopp för ilskan. Jag var inte den enda med problem att hantera ilska, min pappa hade också svårt med det. Jag trodde dock att det var okej eftersom att han var vuxen och på något sätt berättigad att bete sig som han ville. Min ilska var fel, men det tog ett tag innan jag helt hade lärt mig eller blivit programmerad till att tro det.

Jag har oftast hållit mina känslor för mig själv, och det finns nog många situationer som jag inte kommer ihåg eller kan minnas som kan ha bidragit till det. Jag vet egentligen inte när det började, men jag vet inte heller om någon har någonsin bekräftat mina känslor när jag har känt något som liten. Som sagt mycket var ”bit ihop” eller att man fick uttrycka sig lite grann och sen skulle känslan vara över. Och såhär efteråt har jag insett att det aldrig var mina känslor som mina föräldrar brydde sig om, utan deras känslor skulle stå i centrum. Någonstans, kanske under tidiga skolår, kanske innan, har jag nu insett att jag övergav mina egna känslor till stor del för att göra mina föräldrar nöjda. När jag blev utstött av kamrater i skolan under perioder blev mina känslor av ledsamhet och ilska för mycket för mig att hantera.

Strategierna som jag utvecklade då var till stor del destruktiva, ibland slutade jag med något beteende och fick ett annat lika destruktivt. Och dessa strategier eller beteenden har jag haft med mig under väldigt lång tid. Jag började slå mig själv eller skada mig själv på andra vis. Jag förstörde saker som inte hade någon betydelse för mig. Framför allt började jag fly från verkligheten till en fantasivärld, men det innebar också att jag isolerade mig själv ibland för att kunna fly till denna värld. Harry Potter hjälpte mig också att fly, därför blev jag värsta Harry Potter nörden ett tag. En dag upptäckte jag porr och vilken utmärkt effekt den hade på att både få bort ens känslor och belöningen man får efteråt om man onanerar till. Detta blev ett beteende som aldrig riktigt försvunnit och som jag än idag kämpar med att reglera. Någon gång under senare år har känslor kommit på tal när jag mått dåligt, ett tips från mina föräldrar var ”du kanske ska träna”, grejen är ju det att det är inte så lätt i ett sådant läge.

Jag har fått gå i terapi och fått lära mig att känna igen vilken känsla jag känner, så pass mycket bedövade jag mina känslor för att göra mina föräldrar nöjda, och jag har varit blind för den delen av mig själv. Att kunna acceptera sina känslor och känna dem till en början var liten av en upplevelse, men jag blev lätt överväldigad av dem. Jag visste fortfarande inte hur jag skulle hantera dem. Ibland visste jag inte vad jag kände. Jag hade lyckats sluta med att skada mig själv men porren var fortfarande nära till hands. Ett tag spårade det ur, porren tog över mitt liv. Men efter att ha bearbetat min uppväxt och annat som jag varit med om har det blivit bättre. Jag började träna och insåg vilken effekt det hade, kunde lättare reglera mina känslor efter regelbunden träning, så min porrkonsumtion blev mindre i takt med att jag fick en träningsrutin. Jag upptäckte även att meditationer hjälpte mig, speciellt om jag var stressad.

Idag kan jag säga att jag har lite accepterat läget på att jag förmodligen alltid kommer behöva tänka på min känslohantering. Det kanske aldrig kommer naturligt men jag använder olika strategier för att minska risken att falla tillbaka till destruktiva beteenden och porr. Daglig meditation, träning (både kondition och styrka) och att vara kreativ hjälper mig att uttrycka mina känslor eller att reglera dem. Porren finns fortfarande i mitt liv, men mer sällan. Innan kunde det som mest vara flera timmar om dagen, nu kanske det händer i snitt en gång var tredje månad. Jag lär mig fortfarande att hantera känslor, riktigt starka känslor är fortfarande utmanande, men det är sällan sådana känslor kommer. Det jag ville förmedla var att det jag aldrig lärde mig från mina föräldrar när jag var liten, som dem skulle ha lärt mig, har jag präglat mitt liv. Och trots att jag tagit tag i det på egen hand kommer det inte naturligt, ett förevigat arbete. Terapin fortsätter jag med, regelbundet, och just nu ser jag inget som skulle få mig att tänka att jag kan sluta med det.

Det är viktigt att lära sina barn att känna känslor och hur man hanterar dem. Glöm inte det.

Många gånger när kvinnor eller tjejer hör män/killar påpeka någons röv eller bröst som sexiga så säger de att dem är sexistiska. Jag har hört de under min skoltid många gånger och även efteråt, och jag håller faktiskt inte med. Jag ska förklara varför. Det lär bli provocerande för vissa, läs på egen risk!

Tjejer och killar attraheras av olika saker, det tror jag att alla bör vara medvetna om. Det gäller också kroppen. Tjejer tycker vissa saker med killar är väldigt sexiga och vice versa. Det känns som att människor idag vill koppla allt till samhällets normer och att detta går att ändra med ändrade sociala normer, jag är väldigt tveksam till det hela. Jag är väldigt övertygad om att vår attraktion för kroppsdelar/utseende är biologiskt och medfött. Det vill säga det är inget medvetet val vi gör efter att vi har fötts.

Det finns biologiska skillnader mellan de flesta män och kvinnor, oavsett om man gillar det eller inte. Det finns ju två olika biologiska kön av en anledning. Vissa kroppsdelar, eller utseenden kopplar man till en kvinnokropp. Vissa kroppsdelar och andra utseenden kopplar man till en manskropp. En kvinnokropp och en manskropp har olika kännetecken skulle man kunna säga också. Det är just dessa kännetecken som man oftast är attraherad av (om man är heterosexuell) för man vill ha någon som kompletterar en själv, och främst biologiskt. Det är klart att personligheten spelar roll också, det tror jag alla som varit i en relation förstår, men det fysiska är oftast själva grunden i attraktionen på ett biologiskt plan. Det man oftast förknippar med män/killar är längd, muskler, penis och mörk röst. Det man mest förknippar med tjejer/kvinnor är bröst, rumpa, kurvor och långt hår. Kvinnor som är heterosexuella blir oftast väldigt attraherade av långa, muskulösa män och vissa kan tycka det är extra sexigt med någon som har en väldigt mörk röst. Detta är biologiskt eftersom att man är heterosexuell blir man attraherad av någon med motsatta könet som kompletterar en. Samma sak vad gäller killars attraktion till tjejer. Är man lång, muskulös och har mörk röst letar man oftast efter någon som är kompletterande för en biologiskt, dvs någon med större bröst, rumpa och som har eventuellt kurvor, för det är kännetecknen för en biologisk kvinnokropp.

Att en kille öppet säger att någons bröst är sexiga är inte sexistiskt om han inte glor på dem eller tror att man kan bete sig hur som helst. Så länge han inte tror att man kan ta på någon hur som helst så är det egentligen normalt, för som sagt, killar som är intresserade av tjejer attraheras av bl.a. bröst. Och det är normalt. Annars skulle det vara sexistiskt av tjejer att ständigt viska om hur sexig någon kille är på grund av deras längd och muskler, men det är också baserat på en biologisk attraktion. Och det kan vi tyvärr inte göra så mycket åt. Sen kanske det inte alltid är läge att påpeka någons kroppsdelar eller liknande men det gäller väl ändå båda könen. Jag tycker att män idag får en massa skit för att det är vårt fel att kvinnor inte är nöjda med sig själva och allt möjligt. Men tjejer skapar lika mycket press och stress för män att vara, se ut osv på ett visst sätt som män påverkar kvinnor. Men det är precis som att ingen tänker på det eller anser det sant bara för att män/killar inte visar sina känslor på samma sätt som kvinnor. Bara för att någon av något kön attraheras av något i det andre könet betyder inte det nödvändigtvis att man ser personen som ett objekt, man behöver veta mer om personen i fråga för att kunna dra en sådan slutsats. Bara för att vissa straighta män inte öppet talar om vad dem attraheras av så betyder ju inte det att dem inte attraheras av det som kännetecknar en kvinnokropp, då är man lättlurad. Men är man ute efter något seriöst så startat man inte en relation men någon bara pga utseendet, personligheten spelar också stor roll. Men som många säger ”utsidan ger insidan en chans”.

Så länge man kan kontrollera sina impulser och bete sig vettigt är det inget problem med att benämna att man tycker att något är sexigt. Det gäller alla oavsett kön. Män ska absolut inte skämmas för att dem blir attraherade av något som är medfött och det behöver inte kvinnor heller vara. Män har redan en del sexuell skam för att många kvinnor och aktivister idag hittar problem med männens sexualitet som egentligen är biologiska. Det finns ingen anledning att skämmas för att man finner bröst och/eller rumpa sexigt hos kvinnor, ta bara lite hänsyn.

Något som gör mig väldigt upprörd är att det i dagens samhälle går att bli förälder fast att man är väldigt ung. Jag tycker inte alls att det är optimalt utifrån barnets bästa överhuvudtaget. Det spelar ingen roll om kvinnan redan vill ha barn, att få ett barn vid 13 eller 17 års ålder är inte optimalt. Jag känner knappt att unga vuxna som är under 25 bör skaffa barn då många av dessa oftast inte blivit mogna nog eller fått tillräckligt med livserfarenhet för att kunna lära sitt barn det det behöver kunna.

Många av dem som blir unga föräldrar har oftast vuxit upp i en bakgrund med sämre ekonomiska förutsättningar. Att sen bli förälder i ung ålder förbättrar varken familjens eller personens egna ekonomi. Sedan har ju den unga föräldern antingen ingen inkomst alls eller väldigt låg inkomst för att den är ny ute på arbetsmarknaden. Det är väldigt egoistiskt att skaffa barn med dem förutsättningarna. För det första så tror jag att de flesta med den här bakgrunden inte tycker det är så kul att ha växt upp med sin ekonomiska bakgrund och helst skulle vilja ha god ekonomi, men ändå saboterar dem för sig själva och sitt barn. Alla kan få god ekonomi om man har lite tålamod och gör det som krävs, förutsatt att det ligger på en nivå som man kan klara av. Om man har låg inkomst och vill ha barn ska man absolut inte skaffa barn vid ung ålder utan istället kanske skapa en budget där man sparar pengar regelbundet till ett framtida barn. Har man inte råd med kläder och allt annat som behöver köpas får man lägga band på sig själv och inte skaffa barn. Att växa upp med en låg socioekonomisk bakgrund ska inget barn behöva göra, barnet riskerar att hamna i socialt utanförskap, och det är förälderns/föräldrarnas ansvar att se till att detta inte händer. Barn som hamnar i utanförskap har större risk för att drabbas av psykisk ohälsa och hamna snett i livet. Det finns såklart många riskfaktorer men t.ex pojkar som växer upp med ett utanförskap är mer benägna att bli kriminella, och jag tror att alla kan enas om att vi inte behöver mer problem i Sverige vad gäller kriminalitet. Alla måste ta ansvar och hjälpas åt med det.

Staten ska inte betala ut en massa stöd och bidrag till unga människor som inte kan skapa en god ekonomi vid en sådan ålder, kraven ska vara högre tycker jag. Samtidigt måste vi hjälpa barnen men det ska inte vara okej att skaffa barn under sådana förhållanden när man är ung. Man har mycket tid på sig att kunna skaffa en god ekonomi. Det ska vara krävande och finnas tydliga riktlinjer för hur man bör vara som förälder och hur ekonomin ska se ut innan man skaffar barn. Medan det såklart är svårt för föräldrar att vara perfekta ,och man inte ska förvänta sig någon att vara det, ska föräldrar kunna ta ansvar för sitt egna beteende och inte ses som helt oskyldiga till sitt barns uppväxt (vilket var väldigt vanligt under min uppväxt). Som förälder har du EN chans att ge ditt barn en trygg och säker uppväxt med kärlek, och om du har något skadligt mönster för ditt barn kan det lämna ärr hos barnet för resten av livet. Är unga vuxna/tonåringar mogna nog att kunna fatta detta och ta ett sådant ansvar? Att vara förälder innebär inte att man kan bete sig hur man vill mot sitt barn eller liknande, och det är inte alla människor som skaffar barn över 30 som ens fattar det.

Kärleksrelationerna vid en sådan ung ålder håller ofta inte så länge, eller idag blir man inte förvånad om det inte håller. Idag är inte kvinnor beroende av män på samma sätt som förr i tiden men det gör också att även om man blir ihop med någon så betyder inte det att det kommer hålla, och vi har nog också blivit lite mer petiga vad gäller attributen hos en önskad partner. Många unga mammor byter partner efter att de fått barn. Dessa unga personer brukar oftast inte heller ha varit ihop så länge eller levt tillsammans på riktigt och så helt plötsligt skaffar man barn och inser (av olika anledningar) att det inte var rätt person att leva med. Barn kan absolut få en bra uppväxt trots skilda föräldrar, men jag tycker absolut inte det ska normaliseras. Sedan när det unga paret skiljs så börjar mamman jakten på en ny partner, och det är här det kan bli jobbigt för barn. För det första, om det bara är mamman som tar hand om barnet efteråt är det inte bra för barnet. Barn behöver två vuxna som föräldrar där den ena agerar mamma och den andra agerar pappa, dvs en behöver vara mer dominant än den andra. Det är oftast väldigt svårt för en person att agera som både mamma och pappa till sitt barn, och detta kan sätta spår hos barnet på olika sätt beroende på kön. Vidare om man som förälder dejtar många olika personer och barnet träffar många olika personer, utan att det leder till något seriöst, kan detta bidra till ett otryggt barn. Inte optimalt. Ska man bli förälder så borde man ha levt ihop under samma tak under ett antal år innan man skaffar barn. Så att man vet om man kan leva tillsammans eller inte. Sen förstår jag dock att det ibland uppstår otrevliga överraskningar som typ att någon är otrogen, och sånt kan man ju inte veta, men i högsta möjliga mån ska ändå splittrande av föräldrar undvikas.

Sen så befinner sig ju den unga föräldern i ett stadie i livet där det väldigt ofta inte är så smart att skaffa barn. Man vill ut och festa varje helg, man kanske vill ut och resa med någon kompis eller utforska världen på andra sätt. Det är bara inte lämpligt att skaffa barn i ett sådant stadie i livet och hålla på med att skaffa en massa barnvakter för att man inte lekt eller festat färdigt än. Festa så mycket du vill under ett antal år, gör det du vill och tycker är kul, om några år när behovet inte är så stort längre DÅ kan man fundera på barn.

Sen läste jag någonstans att unga föräldrar har en tendens att vara auktoritära. Jag vet inte om detta stämmer men ännu ett varningstecken isåfall. Auktoritära föräldrar använder hård disciplin, är kontrollerande och lyssnar knappt på sitt barn vilket oftast leder till låg självkänsla hos barn.

Vi kan inte ändra på någons sexuella vanor men valet att behålla barnet eller ej när det är dags kanske kan påverkas. Jag tycker Sverige bör införa någon typ av lag som säger exempelvis att ”om man blir gravid under xx ålder blir det abort” eller nått sånt. Det är dags att nått händer, det finns många föräldrar där ute som missbrukar sina roller och som inte bör vara föräldrar. Sveriges regering måste göra något åt detta också!

Om ni känner som mig, sprid detta vidare!!!

I detta inlägg delar jag med mig av mina åsikter kring kroppsideal. Om detta är ett ämne som triggar dig på något sätt ber jag dig att vänligen lämna detta inlägget!

Jag vet inte riktigt vilket håll vi går mot när det gäller kroppsideal. Det känns som att många fortfarande vill att alla tjejer/kvinnor ska vara smala som spaghetti och att det kopplas till att vara hälsosam. Jag är mer övertygad om att man kan vara hälsosam utan att vara enligt det idealet, det handlar mer om livsstilen än kroppens utseende. Att vara hälsosam betyder väl inte att man måste vara smal som en sticka utan det handlar väl mer om att man har en livsstil som främjar ens hälsa. Som att laga mat istället för att köpa skräpmat varje dag, få ordentligt med sömn, inte äta godis varje dag, göra någon fysisk aktivitet varje vecka osv. Jag tycker också att många ser och blandar ihop viktminskning med att vara hälsosam. Jag tycker dessutom att reklam om viktminskning tar för mycket plats i samhället.

Men något som alla måste inse är ju att allas kroppar är inte byggda på samma sätt, alla som går ner i vikt kommer inte se ut som spaghetti, och det finns inget fel med det överhuvudtaget!! Jag tycker snarare att det är precis så som det ska vara, för alla ska inte vara kopior av varandra, hur kul hade det varit egentligen? Och hur fan hade det gynnat samhället? Jag kan förstå ur ett hälsoperspektiv att det kanske inte är det bästa att väga 200 kilo då det kan finnas ökad risk för vissa sjukdomar, men de allra flesta är inte på den nivån och så länge man har en någorlunda hälsosam livsstil ska inte vikt spela någon större roll (om läkare inte meddelat att man är i riskzonen för någon sjukdom pga det). Att ha lite fett på kroppen, att vara lite kurvig, det ska ingen behöva skämmas över kan jag känna. Vi måste lära oss att respektera varandra och det gäller inte bara när det gäller varandras kroppar utan också annat, men det tar jag inte upp här. Det här idealet förstör det psykiska måendet hos kvinnor och tjejer idag, det leder till ätstörningar som är ett stort problem.

Jag tycker också att det är många influencers som sprider detta idealet, medvetet eller omedvetet. Någon bantar, en annan vill inte äta vissa livsmedel för att undvika bli överviktig och en tredje gör skönhetsoperationer för att personen uppenbarligen inte gillar sin kropp. Att inte vara nöjd med sin kropp är ett stort problem hos kvinnor, upplever i alla fall jag som ser detta utifrån. Man ska kunna unna sig ibland och man ska inte vara så himla rädd för att gå upp i vikt hela tiden. Det är på tiden att man lär sig att älska sin kropp och förstå att om någon inte gillar din kropp så är det ett varningstecken, lämna personen. Man ska inte behöva banta för att älska sin kropp, eller skönhetsoperationer, men många influencers normaliserar detta. Tänk på budskapet du skickar ut till andra tjejer/kvinnor, dina syskon, barn etc. Vill du att dem ska göra samma sak? Jag förstår inte hur man inte kan se detta som något oroväckande. Jag stöttar det här med att man ska få göra vad man vill och se ut som man vill, vara som man är och det betyder att man ska kunna bli respekterad för hur man ser ut från början. Det är fel att använda det som någon stöttepelare för att göra skönhetsoperationer, det är väl inte det man menade från början med sådana budskap, eller?

Är du 40 år ska du inte se ut som om du är lika gammal som ditt barn, eller som en 20 åring. Jag hade tyckt det varit pinsamt om det hade hänt mig. Det är inget fel på vårt naturliga utseende oavsett hur fula eller vackra vi tycker att vi är kopplat till våran ålder. Vi kommer sannolikt bli fulare med åldern och det är helt naturligt. Man ska inte se ut att vara ung och snygg vid 70 år, tyvärr. That’s life. Det är ingen annans fel heller att du inte älskar din kropp, älskar du inte din kropp är det ditt ansvar att ta tag i dig själv och ta de steg som behövs för att älska dig själv och din kropp, och det kanske krävs terapi för vissa. Men det finns undantag, exempelvis om någon skulle födas med bröst i olika höjder, då kanske det blir svårt att hitta en bekväm BH och då har jag full förståelse om man vill rätta till det.

Om man ska ta upp något som det inte alls pratas lika mycket om är ju kroppsideal bland män och hur det påverkar dem. Min erfarenhet säger att kroppsidealet kan yttra sig annorlunda än hos kvinnor men det beror på hur ens kropp ser ut. Kroppsidealet hos män är ju att vara lång, stark, muskulös typ. Om man anser sig vara överviktig kommer man troligtvis gå ner i vikt för att se mer ut som idealet, men om man är underviktig som man är det vanligare att man kämpar med att gå UPP i vikt för att samla på sig fett och kanske muskler för att se mer ut som idealet. Ätstörningar är också något som drabbar män, det här idealet bidrar ju också till det precis som idealet för kvinnor. Jag kan tycka många försöker försköna allting som har med män och göra, men det här idealet påverkar också män mycket. Det mesta som jag skrev om kvinnliga kroppsideal kan jag skriva här med. Ibland kan det dock vara svårt för andra att se det här med att vilja gå upp i vikt som något jobbigt för individen, är man underviktig ser bara folk det som bra/hälsosamt. Att inte gilla sin kropp är ett utbrett problem hos både män och kvinnor. Att ha lite mage är inte något man ska skämmas för, eller att inte ha så mycket muskler.

Vi måste bli medvetna om hur kroppsidealen påverkar oss och respektera varandras kroppar. Många har blivit för lata och för ytliga idag, men jag tror vi alla hamnar i den fällan ibland. Vissa mer än andra. Det ska vara okej att inte vara en kopia av alla i sin omgivning. Det är dags att acceptera sin kropp, oavsett andras åsikter. Det är något bara vi själva kan jobba på, för de personer som tycker om dig för den du är skulle aldrig döma och kritisera dig för din kropp.

Detta blev ett långt men viktigt budskap från mig!! ÄLSKA DIN KROPP!!!

OBS! Jag är medveten om att detta kan vara ett känsligt ämne och ber er vara respektfulla om ni kommenterar samt att inte dela känslig information om er själva!

Ibland hamnar man mitt i en grotta, i ett mörker utan ljus. Det enda man vill göra är att ge upp, bli galen eller bara strunta i livet helt enkelt. Jag har varit där väldigt många gånger. Här är mina tips till dig som har tröttnat på livet!

Uttryck dig kreativt

Jag har oftast känt att det varit skönt att få ur mig mina känslor på något sätt, så att man inte bara bär dem i sin kropp. Att skriva ner hur jag mår, måla något, lyssna på musik eller skapa musik är något som har fått mig att må bättre i dessa stunder.

Skippa inte mat och dryck!

Även om du mår dåligt så är det viktigt att du fortfarande får i dig mat och dryck. Om du tappar aptiten när du mår dåligt, som jag brukar göra, ät något som du tycker är lätt att dricka och/eller äta. Min personliga erfarenhet säger att man mår sämre av att inte få i sig näring, ibland mår man faktiskt bättre efteråt om man äter eller dricker något.

Det kommer bli bättre, håll ut!

Det är kanske inte det man vill höra, eller något som man känner hjälper för stunden. Men att veta att livet, med stor sannolikhet, kommer bli bättre kan göra att man orkar och får styrka att stå ut med känslan. Du kommer inte må dåligt för evigt även om det känns som det. Det kan ta tid innan du mår bättre, men du kommer att må bättre förr eller senare, håll ut tills dess. Hela min barndom passerade innan jag mådde bättre, det var jobbigt, men om jag hade gett upp hade jag inte fått uppleva den livsglädje jag känner idag.

Gör det till en drivkraft

Om man har mått såhär dåligt flera gånger men inte orkat ta tag i sitt psykiska mående, använd den här känslan som drivkraft till att ta tag i det. Det fungerar nog bättre om man också är väldigt trött på att ständigt må dåligt, det var i det läget jag tog tag i mitt mående. Jag blev så trött av att må dåligt att jag till sist ville göra det som krävdes för att jag skulle må bättre, även om det var energikrävande. Det kan börja med att du provar med dagliga promenader för att se om det hjälper mot din psykiska ohälsa eller så kanske du kan boka tid hos en psykolog. Använd denna känslan för att motivera dig själv till att testa och försöka hitta sätt för att få dig själv att må bättre. Du kan behöva testa flera olika saker, eller hitta en kombination, så ge inte upp om det första du provar inte hjälper!

Mindfulness/Meditation

Jag var emot mindfulness och meditationer innan jag hade testat det, tyckte det verkade så flummigt. Efter ett par gånger var det dock toppen mot stress och även ibland när det var väldigt jobbigt. Att meditera kräver övning, även om man gör guidade meditationer. Räkna med att det kommer ta några gånger innan det ger full effekt, så var det för mig i alla fall. Att göra en meditation ger mig lugn och en slags stillsam ro, man kommer tillbaks till nuet på något sätt och släpper det andra man tänkt på innan. Det finns alla möjliga meditationer, från enkla avslappningsövningar till meditationer som ska öka din självkänsla och självkärlek. Jag brukar göra guidade meditationer på Spotify (för att inte bli störd av någon reklam). Jag länkar en enkel meditation som jag gör dagligen för att förebygga stress: https://open.spotify.com/track/2kvXGW0cZNVbIb2dqR9fCH?si=9c1120bbe11c4f53

Promenader

Promenader har också fungerat bra för mig. Speciellt om det är på våren eller sommaren så att det är grönt, och kanske soligt, ute. Jag tycker det är så vackert när det är grönt ute och bara det gör mig nästan gladare. Om man går mitt i stan vet man dessutom aldrig vad som kan hända, en person man känner kanske hälsar på en, vilket kan göra en gladare just den dagen. Men en promenad i sig brukar leda till ett bättre mående efteråt också. Jag som i många år varit anti-fysisk aktivitet måste tyvärr säga att promenader faktiskt fungerat för mig, och nuförtiden har jag till och med börjat träna.

---

Tack för att du tog dig tid att läsa!

Lämna gärna en kommentar om eventuella funderingar, tankar och känslor som väcktes. Du kan också ge mig tips på ämnen som du vill att jag ska skriva om eller påpeka om det är något som du tycker jag har glömt!