Kategori: Barns Rättigheter

Hur hjälper man ett barn som blir mobbat?

Det är många barn idag som blir utsatta för mobbning. Det kan uttrycka sig genom nätmobbning, trakasserier i skolan, diskriminering eller genom social exkludering/utanförskap. Det är vanligt att barn blir utsatta för mobbning i skolan.

Orsaker till mobbing i skolan

Det finns oftast flera olika orsaker till att någon blir utsatt för mobbning och de flesta situationer är unika. En skolmiljö som präglas av inkludering och respekt bidrar till mer trygghet i skolan och skyddar mot mobbning. I skolor som inte har dessa värderingar är det lättare för barn att bli offer för mobbning. Det kan vara skolor som upplevs ha en stressfylld miljö med återkommande konflikter. Skolorna kan ha för lite personal, vara sämre organiserade eller ha dåliga ledare.

Vad räknas som mobbning?

Det är mobbning när någon upprepande gånger blir utsatt för kränkningar och blir illa behandlade. Det kan både ske psykiskt, verbalt och fysiskt. Mobbning kan ske på plats, vanligast för barn är mobbning i skolan. Det kan också ske på nätet.

Det är mobbning om någon upprepande gånger:

  • Ignorerar dig genom att sluta prata med dig
  • Himlar med ögonen åt dig, skrattar åt dig eller säger kränkande saker till dig
  • Sprider rykten om dig
  • Förolämpar dig på nätet
  • Kritiserar och förstör för dig utan anledning
  • Knuffar dig
  • Hotar dig

Mobbning kan bli brottsligt under vissa förutsättningar. Det är brottsligt om någon utövar fysiskt våld, sprider kränkande information/foton på dig på nätet, utsätter dig för sexuella trakasserier eller diskriminerar någon som redan tillhör en utsatt grupp i samhället.

Tecken på att ett barn blir mobbat i skolan:

  • Irritation och nedstämdhet hos barnet
  • Barnet har problem med sömnen
  • Förändrad aptit hos barnet
  • Barnet vill stanna hemma från skolan
  • Barnet undviker att träffa sina kompisar

Vuxnas ansvar vid mobbning

Om du vet eller misstänker att ett barn blir utsatt för mobbning har du makt att påverka situationen. Om du är förälder bör du prata med ditt barn. Som förälder är det dock viktigt att ha förståelse för att barnet kan känna skam över sin situation. Det kan leda till att barnet inte vill berätta. Det är viktigt som vuxen att berätta och sända ut signaler som gör det tydligt för barnet att det inte är dens fel att det blir utsatt för mobbning.

Vuxna som arbetar inom skolan har ansvar för att skapa en trygg skolmiljö, förebygga och stoppa mobbning. Som förälder till ett barn som är utsatt för mobbning är det därför viktigt att man kontaktar skolan. Låt barnet få veta och berätta sina åsikter om vad som görs och vilka beslut som tas för att motverka situationen.

Som vuxen har du också andra ansvar, speciellt som vårdnadshavare eller förälder. Hjälp ditt barn hantera sin situation genom att exempelvis säga ifrån eller blockera meddelanden som innehåller förolämpningar på nätet. Stärk barnets självkänsla och självbild genom att låta det göra saker som barnet tycker är roligt.

Tänk på ditt eget beteende!

Jag tycker att som vuxen är det viktigt att tänka på sitt eget beteende. Många barn gör inte som man säger utan som man själv gör. Eftersom att mobbning också sker bland vuxna är det viktigt att man inte själv bidrar till det. Det är ju oss vuxna som barnen får som förebilder och beter sig efter. Sätt stopp för mobbning bland barn och vuxna!

Källor

https://www.1177.se/Skane/barn–gravid/nar-familjelivet-ar-svart/nar-barn-mar-daligt/mobbning

Hemmasittande barn – Viktiga faktorer bakom skolfrånvaron

Ibland vill barn inte gå i skolan. Varför vill dem inte gå i skolan? Är det av ren lathet? Vill dem bara vara hemma och spela på datorn eller teven hela dagen för att ha kul? Mycket tyder på att det finns andra förklaringar till varför barn blir hemmasittande.

När barn och unga bara vill vara hemma och spela på datorn hela dagen kan många föräldrar bli oroliga. Barnet får bara högre och högre skolfrånvaro och börjar isolera sig hemma. Som föräldrar bör man bli orolig för det är väldigt ofta ett tecken på att ens barn inte mår bra i skolan, att någonting är fel. Barn som vänjer sig vid att sitta hemma kan få problem med att hänga med i undervisningen i skolan, vilket ytterligare kan bli en orsak till varför barnet vill stanna hemma. Både språkutvecklingen hos barnet och det sociala behovet av umgänge kan påverkas negativt vid hemmasittande. Bristen på socialt umgänge kan till och med få barnet att må sämre.

Alla barn och unga som går i skolan kan bli hemmasittande, oavsett ålder. Studentpsykologerna uppger dock att det är vanligast att det börjar runt 11 års åldern. Däremot kan orsakerna till hemmasittande variera beroende på individen. Yngre barn kan ha separationsångest och därför inte vilja bli lämnade på förskolan. Barn och unga som hellre sitter hemma har ofta flera anledningar eller orsaker till det valet.

Faktorer

Att barn och unga inte vill gå i skolan är väldigt ofta ett tecken på psykisk ohälsa, inte lathet. Orsakerna till att någon inte längre vill gå i skolan eller är hemma oftare kan vara många, och flera olika faktorer samspelar med varandra.

  • Neuropsykiatriska funktionsvariationer
  • Ångest/depression
  • Svårigheter med inlärningen
  • Medfödda egenskaper, som exempelvis hög känslighet
  • Stress eller kriser i familjen
  • Otrygghet inom familjen
  • Överbeskyddande föräldrar
  • Om föräldrarna själv lider av psykisk ohälsa

Orsaker i skolan som kan göra att barnet inte vill lämna hemmet är:

  • Om man blir mobbad
  • Känner sig utanför
  • Om det finns brist på anpassningar om man har särskilda behov
  • Skolbyte eller övergångar mellan stadier
  • Hög strävan efter av vara perfekt och prestera

Hjälp ditt barn

Om ditt barn har varit hemma länge från skolan eller om du har svårt att hantera situationen med ditt barn bör du ta kontakt med en psykolog som jobbar med barn. Genom att agera i ett tidigt skede kan man öka chanserna för att barnet ska kunna återvända till skolan.

Källor

https://www.sveakbt.se/barnpsykolog/hemmasittare

https://www.studentpsykologerna.se/barnpsykolog/hemmasittare

https://deconstructingstigma.org/guides/school-refusal

Känslomässig försummelse av barn – den osynliga bristen på omsorg

Försummelse betyder att den som har ansvar över att barnets grundläggande behov tillgodoses, som vårdnadshavare, inte tillfredsställer barnets behov. Detta gäller oavsett orsakerna. Det kan ske på olika sätt, exempelvis fysiskt, känslomässigt eller medicinskt. Vi ska fokusera på känslomässig försummelse, som är svår att upptäcka.

Flera studier visar att försummelse är vanligare än fysiskt och sexuellt våld. Varför barn blir utsatta för försummelse är olika, det kan finnas brister hos vårdnadshavarna och/eller i samhället. Ibland kan vårdnadshavare aktivt försumma sitt barn handlingsmässigt, dvs inte tillgodose barnets behov med mening, även fast att dem har goda förutsättningar för att stötta och hjälpa sitt barn. Det är svårt att veta förekomsten av försummelse i Sverige eftersom att det finns brister i insamling av statistik över dessa barn och barn som lever med bristande omsorg överlag.

Känslomässig försummelse

Den känslomässiga försummelsen kan vara svår att upptäcka hos barn, främst för att skadorna oftast inte syns. Men att skadorna inte syns är inte samma sak som att skadorna inte finns. Känslomässig, eller emotionell, försummelse innebär att vårdnadshavaren inte tillfredsställer barnets behov av kärlek, uppmärksamhet, tillhörighet och bekräftelse. Känslomässig försummelse kan påverka barnets utveckling av hjärnan, självkänsla och kommande relationer. Långvarig känslomässig försummelse kan ge liknande konsekvenser som andra typer av försummelse för barnet. Försummelse räknas också överlag som våld då barnet kan hamna i farliga situationer som en följd av en bristande omsorg.

Tecken på känslomässig/emotionell försummelse skulle kunna vara (hos barn):

  • Små barn med extrem självständighet
  • Låg självkänsla hos barnet
  • Det söker inte tröst hos vuxna vid obehag, som exempelvis vid skador eller ledset humör
  • Barnet har svårt för att uttrycka känslor
  • Beteenden som är mer extrema, som överdriven aggressivitet, passivitet eller överdriven följsamhet
  • Beter sig mer som en vuxen men på ett sätt som är opassande för åldern
  • För barnslig eller omogen för sin ålder
  • Tecken på depression hos barnet
  • Svårigheter med att skapa nära relationer

Konsekvenserna

Barn som blivit utsatt för försummelse har större chans att:

  • Lida av psykisk ohälsa
  • Få ångest/depression
  • Utveckla missbruk som vuxen
  • Prestera dåligt i skolan
  • Få en kortare livslängd
  • Ha svårt med att hantera sina känslor
  • Lida av stress
  • Ha svårt att uttrycka och uppfatta sina känslor
  • Isolera sig själva

Vidare kan barn som blivit utsatt för känslomässig försummelse verka känslokalla och de kan testa gränser.

Källor

https://lakartidningen.se/vetenskap/forsummelse-av-barn-ett-forsummat-problem

https://startsteget.se/forsummelse/

https://www.medicalnewstoday.com/articles/childhood-emotional-neglect#effects

5 tecken på klimatångest hos barn

Klimatförändringarna som sker runt om i världen påverkar våra barn. Barn från olika länder, världsdelar och med olika etniciteter, socioekonomiska bakgrunder och kön lever med en ångest för klimatet idag. De känner ilska, rädsla och oro för hur klimatförändringarna kommer påverka deras framtid.

Många barn är oroliga för hur klimatet och alla klimatförändringar kommer påverka deras framtid. Det leder också till en del frustration hos barnen eftersom att deras röster oftast inte hörs idag. I en studie från 2021 med 10 000 barn och unga från hela världen i åldrarna mellan 16-25 år framkommer det att 8 av 10 barn är oroliga för klimatet. Den visade också att tre fjärdedelar av barnen var oroliga för deras framtid och att mer än hälften är besvikna över deras regeringar. En sak till studien visade var att 45%, nästan hälften, av barnen kände att deras oro för klimatet hade en negativ påverkan på deras dagsliv. Andra negativa känslor som barnen kände var maktlöshet, skuld och ledsamhet.

Vanliga tankar och orsaker

Klimatångest kan uppstå av olika orsaker. Barn kan ibland vara rädda för sådant som inte kommer hända, men klimatångesten skiljer sig här för klimatförändringarna är ett riktigt hot som påverkar/kommer påverka oss. En del barn kan ha klimatångest för att de har varit med om någon naturkatastrof tidigare och är rädd för att behöva vara med om fler pga klimatförändringarna. Andra kan oroa sig för hur framtiden påverkas, eller fundera på meningen med livet. Nyheter spelar också roll när det gäller klimatförändringar och klimatångest, det är främst kriser som lyfts fram i dagens nyheter.

Hur märker man att ett barn har klimatångest?

Vanliga tecken på klimatångest hos ett barn är:

  • Det tänker katastroftankar om framtiden
  • Det får känslor som ilska, sorg eller oro när det tänker på hur vi/världen påverkas av klimatförändringarna
  • Känner sig maktlös
  • Har huvudvärk eller ont i magen på grund av oron
  • Barnet har annan psykisk ohälsa som grundar sig i oron kring klimatet

Klimatångest uttrycks inte alltid som ilska eller ledsamhet hos ett barn, ibland kan barnet börja engagera sig mer för klimatet och vad man kan göra för att minska klimatförändringar. Andra barn vill undvika allt som rör klimatfrågan och ämnet. Båda två ovannämnda sätt kan också vara tecken på att barnet har klimatångest.

Tack för att du tog dig tid att läsa!

Lämna gärna en kommentar om eventuella funderingar, tankar och känslor som väcktes. Du kan också ge mig tips på ämnen som du vill att jag ska skriva om eller påpeka om det är något som du tycker jag har glömt!

Källor

https://www.folkhalsomyndigheten.se/contentassets/dcc1fa16b8e54febb1b0694ca1fa7afe/barn-unga-upplever-klimatoro.pdf

https://barnfonden.se/vart-arbete/fokus/klimat/klimat-mental-halsa/

https://www.studentpsykologerna.se/angest/klimatangest

https://www.unicef.org/parenting/mental-health/climate-anxiety

Små barn: hur du skapar en trygg anknytning

En grupp barn som oftast glöms bort, eller inte pratas om så ofta, är de yngsta barnen som är mellan 0-5 år gamla. I detta inlägg ska vi framför allt prata om och fokusera på deras rätt till trygghet och varför anknytning är så viktigt för små barn.

För det första, vad menas med anknytning? Det är det känslomässiga band som barnet skapar mellan sig själv och de som tar hand om barnet.

John Bowlby, en psykiater och psykoanalytiker, utvecklade en ankytningsteori som sedan fått stöd av forskning. Teorin bygger på att människan är programmerad, biologiskt sett, till att vilja känna trygghet och närhet till andra. Teorin förutsätter också att denna trygghet till och med är livsviktig, speciellt för barn. Tryggheten till vuxna behövs för att barn ska få omsorg och utvecklas. Barn med en vuxen som visar trygghet och omtanke brukar känna att de är värda kärlek och få en tillit till människor. Barn som blir avvisade eller bemött av en vuxen på oförutsägbara sätt får svårt att lita på människor och att känna att de är bra nog.

Utifrån den forskning som sedan stödjer denna teori skapas olika anknytningsmönster:

  • Trygg anknytning – Detta är den vanligaste.
  • Otrygg- ambivalent anknytning
  • Otrygg- undvikande anknytning
  • Desorganiserad anknytning

En majoritet av alla vuxna har en trygg anknytning. Det kännetecknas av att man känner sig trygg med intimitet samtidigt som man kan vara självständig som person och ha en egen identitet. Drygt en sjättedel har otrygg- undvikande anknytning. Intimitet är obehagligt när man har ett sådant anknytningmönster, det blir svårt med att vara öppen och sårbar i sina relationer. Tecken på en otrygg- ambivalent anknytning är att man har en stark längtan efter närhet men samtidigt en stark rädsla för att bli övergiven. Det är 15-20 % som har ett desorganiserat anknytningsmönster, vilket nästan är en femtedel. Om man har en sådan anknytning är det vanligt att man använder sig av strategier i relationer som man egentligen inte mår bra av. Anknytningen är kopplad till traumatiska och obehagliga upplevelser som man har haft i förhållande till sina vårdnadshavare.

Men vad har vuxnas anknytning med små barn och deras anknytningsmönster att göra? Ens anknytningsmönster utvecklas under våra första år i livet. Barn börjar lägga grunden till sin anknytning vid två års ålder. Det är då barnet skapar sin egna bild av hur relationer fungerar, förväntningar på andra och även hur det själv blir bemött. Det finns forskning som visar att vårt anknytningsmönster ifrån barndomen oftast följer med oss när vi blir vuxna. Men studier visar också att anknytningen kan förändras, en otrygg anknytning kan bli trygg genom exempelvis terapi. En majoritet av alla barn får det anknytningsmönstret som sina föräldrar har. Det är dock inte genetiskt, men närvarande föräldrar (fysiskt och känslomässigt), som också är lyhörda och förutsägbara, har lättare för att tillfredsställa barns behov vilket leder till en trygg anknytning. Som förälder kan du dock förebygga att ditt barn får samma anknytning om du vet om att du har ett otryggt mönster. Genom att försöka ändra på sin anknytning, som innebär att jobba med sig, och bryta gamla mönster kan ditt barn fortfarande få en trygg anknytning. Anknytningsmönster påverkar vårt mående och våra relationer genom livet. En trygg anknytning får en att känna tillit till andra och att det finns stöd och hjälp att få från andra. Samtidigt gör den trygga anknytningen att man blir självständig och att man kan klara sig själv.

Barn och bebisar kan skapa flera anknytningar till ett flertal personer, men för att det ska hända krävs det att de personerna spenderar mycket tid tillsammans med barnet/bebisen. Barn har svårt för att skapa en stark anknytning om personerna som tar hand om barnet ständigt byts ut. Om ena föräldern ofta varit borta eller inte närvarande på något sätt, eller mått dåligt, kan barnet vara känna mer otrygg när den är tillsammans med den föräldern.

Hur skapar man en trygg anknytning i praktiken? Barn behöver känna sig sig förstådda, trygga och skyddade av de personer som ska ta hand om det. För att anknytningen ska bli trygg behöver du som tar hand om ett barn visa att du finns där för barnet varje gång det behöver dig. Det innebär att kunna trösta, visa stöd till barnet och skydda det när det känner rädsla, oroligheter eller är ledset. Om detta bara sker ibland blir det ingen trygg anknytning, du blir inte förutsägbar. Att göra fel ibland klarar barn av så länge det inte blir ett mönster.

Tips för att skapa trygghet till dina barn:

  • Lyssna och förstå barnets tankar och viljor
  • Trösta och lugna
  • Fysisk närhet till barnen
  • Få barnet att förstå att känslor är tillåtna. Du behöver också hjälpa barnet med att sätta ord på vad det känner, utan att säga om det är bra eller dåligt. Barn har svårt att veta sin egna känslor i början.
  • Småprata med barnet, även om det inte förstår alla ord
  • Bekräfta barnets känslor och upplevelser med exempelvis miner, ansiktsuttryck
  • Ha kul och lek med ditt barn
  • Stötta barnet till att gå och upptäcka sin omgivning medan du håller koll
  • Skapa ögonkontakt med barnet ofta. Det är viktigt för att barnet ska kunna tolka och känna trygghet. Därför bör du begränsa din skärmtid när du är med ditt barn.

Att känna trygghet och närhet till vuxna är också viktigt för äldre barn. Äldre barn har dock inte samma behov av närhet, då kan det vara viktigare att vara intresserad och prata med sitt barn när behovet finns.

Tack för att du tog dig tid att läsa!

Lämna gärna en kommentar om eventuella funderingar, tankar och känslor som väcktes. Du kan också ge mig tips på ämnen som du vill att jag ska skriva om eller påpeka om det är något som du tycker jag har glömt!

Källor

https://mindler.se/anknytning/anknytningsteorin

https://www.libero.se/du-just-nu/artiklar1/bebis/den-viktiga-anknytningen

https://www.1177.se/Skane/barn–gravid/att-vara-foralder/foraldraskap-och-relationen-med-barnet/anknytning-hos-barn

Barns rätt till privatliv

Enligt barnkonventionens artikel 16 har barn rätt till ett privatliv. Det står ”Inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende. Barnet har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp”. Vad innebär detta egentligen?

Barn har många rättigheter, bland annat rätten till ett privatliv. Det står i barnkonventionens artikel 16 att ”Inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende. Barnet har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp”. Det innebär bland annat att man inte får läsa barns sms eller dagbok utan barnets tillåtelse. Det ska finnas en väldigt stark misstanke eller anledning av något slag för att det ska vara okej för en förälder/vårdnadshavare att bete sig så.

Idag finns det även andra sätt som vuxna kan använda sig av som kan begränsa barnets privatliv. GPS:er och appar där man kan spåra sina barn och följa var dem befinner sig. Av egen erfarenhet kan jag säga att jag tycker inte att detta är något vuxna bör använda, och det tycker inte heller Bris som brinner för barns rättigheter. Man bör fokusera på att ha en bra relation mellan barn och vuxna istället. Att känna sig övervakad av sina föräldrar får en att känna sig trängd, och man blir rädd för att göra fel och bli påkommen av sina föräldrar. Det minskar på förtroendet man har till en vuxen. Bris säger också att barns brist på privatliv kan göra att dem inte gör misstag som kan vara nyttiga i längden och som dem kan lära sig av. Barn kommer begå misstag och göra fel, det är normalt och du som förälder måste lära dig att acceptera detta. Utan misstag lär man sig inget, och det finns vissa misstag och fel man måste göra för att bli vuxen. Sen är det ju så att som vuxen berättar man ju inte allt för ett barn, man har ju ett privatliv själv, och om man gör det är det också ett varningstecken skulle jag säga.

Att ett barn vill ha ett eget utrymme/rum och inte dela med sig av exakt allting i sitt liv till vårdnadshavare är helt normalt. Genom att få ha ett privatliv och ett eget rum (eller liknande) utvecklar barn sin egna identitet, lär sig om gränser och hur man hanterar känslor. Jag tycker att detta är viktiga saker barn måste lära sig för att kunna skapa bra relationer i sitt liv. Barnet börjar också processa upplevelser på sitt egna sätt när den får vara själv. Detta leder till att barnet känner sig själv bättre och blir mer självsäker med tiden.

Barn som inte får ha ett privatliv kan få problem med ångest, ha svårt att lita på andra och känna att dem inte kan kontrollera eller påverka sitt liv. Detta kan även fortsätta i vuxen ålder. Det ska inte vara några problem med att låta sina barn ha ett privatliv, annars får man som förälder ta och titta på sig själv kan jag känna. Varför vill man ens veta allting om sitt barns privatliv? Har du inga intressen? Inget annat du kan göra som är lite roligare?

Barn har rätt till ett privatliv, artikel 16 i Barnkonventionen är dessutom också lag, och man ska kunna uppfostra barn utan att bryta mot barnens rättigheter eller lagar.

Källor:

https://unicef.se/barnkonventionen/las-texten

https://www.umo.se/familj/vald-och-orattvisor-i-familjen/rattigheter-hemma

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/barn-har-ratt-till-sitt-privatliv

https://psychology.town/environmental/importance-privacy-child-development/