Författare: admin

För det mesta ses självständighet som något bra och något man vill och bör eftersträva att vara. Vårt samhälle bygger ju lite på att man ska kunna vara självständig. Du ska kunna ta egna beslut, flytta hemifrån men samtidigt blir du fri på så sätt att du får bestämma själv hur du vill att livet ska se ut. Är man väldigt självständig får man oftast beröm från andra. Men självständighet kommer också med ett pris, och det kan vara jobbigt och bli ett hinder om man är för självständig, för det kan man vara.

Jag insåg för ett par år sedan att min uppväxt och de trauma jag varit med om har lett till att jag oftast är självständig, men ibland inte på ett positivt sätt. Självständig på ett sätt där man nästan inte vill släppa in nya människor eller är tillbakadragen på grund av rädslan av att riskera bli sårad. Jag har varit för självständig för att inte riskera bli sårad igen, men det gör också att man håller mycket inom sig. Jag har alltid försökt att lösa problem själv innan jag bett om hjälp, eller så har jag intalat mig själv att jag visst kommer kunna lösa problemet själv, att jag bara behöver googla och fundera lite mer. Men det spelade ingen roll hur mycket problem eller saker som jag behövde ta tag i utan jag kände att jag ville ta hand om det själv, det blir bäst så. Egentligen hade jag nog behövt hjälp vissa gånger men jag litade inte på någon annan än mig själv.

Mycket av det jag tänker, tycker och vill eller annat som kan vara personligt håller jag gärna för mig själv, och det gör jag än idag även om jag jobbar på att öppna upp mig för pålitliga personer. Jag har fått kritik när jag var yngre när jag väl öppna upp mig eller så har dem vägrat lyssna på mig och skapat sina egna uppfattningar som dem försöker tvinga en själv att tro på. Inget stöd för mina val, ingen empati när man mår så pass dåligt att man skolkar eller när stressen är för hög. Jag känner att mycket av tidigare händelser förstörts när jag delar med mig av personlig information, och jag är fortfarande rädd för att bli sviken för att någon inte respekterar mig och mina val. Man värderar sitt egna sällskap högst men det leder också till att man har svårt för närhet till andra människor. Man litar inte på att andra kan bidra med trygghet eftersom personer som skulle ha bidragit med det under uppväxten inte gjorde det. Jag har varit ensam mer eller mindre större delar under uppväxten, ”vänner” som har kommit och gått, ibland för att man saboterat för sig själv, ibland för att dem aldrig ville vara vän med en från början. Jag har vant mig vid att inte ha vänner heller, och jag vill inte vara desperat och vara med personer som inte genuint uppskattar mig. För mycket självständighet leder till ensamhet, och är den ofrivillig får man själv försöka bryta den. Men det kan vara svårt.

Jag har ju dock lärt mig att det faktiskt finns människor i min närhet som inte klarar av att hantera personlig information som jag delar och har därför fått begränsa mig i vad jag delar med mig av för att inte bli sårad. Även om jag inte är lika självständig idag så kämpar jag fortfarande med att vara lagom självständig. Jag försöker avvänja mig från att säga vita lögner eller ljuga för att kunna hålla personlig information för mig själv, egentligen hatar jag lögner och falskhet. Men jag blev för van vid att gömma mig av rädsla, rädsla för att bli dömd och förstörd för resten av mitt liv. Det blev ett skydd i de situationer någon frågade mig om något personligt som jag inte ville dela med mig av. Idag förstår jag att man kan hantera det på annat sätt, genom gränser och gränssättning och det är något jag övar på.

Jag går regelbundet i terapi och skämdes ibland i början när jag startade av att behöva vara sårbar, dragit någon lögn för att undvika sanningen och personlig information. Idag har jag blivit bättre och flyr inte på samma sätt, min extrema självständighet bottnade i ett trauma. Jag är redo för att våga komma nära andra människor nu.

Samhället ser bara ytan och bara min självständighet, och berömmen trillar ännu in. Trots att jag och många andra är ensamma av just den anledningen. Det är inte fel att vara självständig, men det blir fel när man är det pga noll tillit till andra och inte ens vill be om hjälp.

Det här med känslor är inte alltid så lätt. Speciellt inte om man aldrig fått lära sig hur man ska hantera dem. Hur hanterar man känslan av att vara ledsen? Eller ilska? Och vad gör man om det känns som att det är fel att vara glad och känna lycka?

Jag är uppvuxen i ett hem där det inte pratades om känslor under min barndom. Min mamma visade ibland sina känslor men hon blev oftast stämplad som ”för känslig”. Och i många fall var hon kanske också det, hon hade väldigt lätt för att ta på sig offerkoftan och att bli irriterad om saker och ting inte blev som hon ville. Men att visa några känslor alls var stämplat med att man var ”för känslig”, man skulle skärpa sig eller bita ihop. När jag blev arg som liten var det ingen som pratade med mig om ilskan och hur man kunde hantera den. Oftast ledde min ilska till att jag förstörde saker för att få utlopp för ilskan. Jag var inte den enda med problem att hantera ilska, min pappa hade också svårt med det. Jag trodde dock att det var okej eftersom att han var vuxen och på något sätt berättigad att bete sig som han ville. Min ilska var fel, men det tog ett tag innan jag helt hade lärt mig eller blivit programmerad till att tro det.

Jag har oftast hållit mina känslor för mig själv, och det finns nog många situationer som jag inte kommer ihåg eller kan minnas som kan ha bidragit till det. Jag vet egentligen inte när det började, men jag vet inte heller om någon har någonsin bekräftat mina känslor när jag har känt något som liten. Som sagt mycket var ”bit ihop” eller att man fick uttrycka sig lite grann och sen skulle känslan vara över. Och såhär efteråt har jag insett att det aldrig var mina känslor som mina föräldrar brydde sig om, utan deras känslor skulle stå i centrum. Någonstans, kanske under tidiga skolår, kanske innan, har jag nu insett att jag övergav mina egna känslor till stor del för att göra mina föräldrar nöjda. När jag blev utstött av kamrater i skolan under perioder blev mina känslor av ledsamhet och ilska för mycket för mig att hantera.

Strategierna som jag utvecklade då var till stor del destruktiva, ibland slutade jag med något beteende och fick ett annat lika destruktivt. Och dessa strategier eller beteenden har jag haft med mig under väldigt lång tid. Jag började slå mig själv eller skada mig själv på andra vis. Jag förstörde saker som inte hade någon betydelse för mig. Framför allt började jag fly från verkligheten till en fantasivärld, men det innebar också att jag isolerade mig själv ibland för att kunna fly till denna värld. Harry Potter hjälpte mig också att fly, därför blev jag värsta Harry Potter nörden ett tag. En dag upptäckte jag porr och vilken utmärkt effekt den hade på att både få bort ens känslor och belöningen man får efteråt om man onanerar till. Detta blev ett beteende som aldrig riktigt försvunnit och som jag än idag kämpar med att reglera. Någon gång under senare år har känslor kommit på tal när jag mått dåligt, ett tips från mina föräldrar var ”du kanske ska träna”, grejen är ju det att det är inte så lätt i ett sådant läge.

Jag har fått gå i terapi och fått lära mig att känna igen vilken känsla jag känner, så pass mycket bedövade jag mina känslor för att göra mina föräldrar nöjda, och jag har varit blind för den delen av mig själv. Att kunna acceptera sina känslor och känna dem till en början var liten av en upplevelse, men jag blev lätt överväldigad av dem. Jag visste fortfarande inte hur jag skulle hantera dem. Ibland visste jag inte vad jag kände. Jag hade lyckats sluta med att skada mig själv men porren var fortfarande nära till hands. Ett tag spårade det ur, porren tog över mitt liv. Men efter att ha bearbetat min uppväxt och annat som jag varit med om har det blivit bättre. Jag började träna och insåg vilken effekt det hade, kunde lättare reglera mina känslor efter regelbunden träning, så min porrkonsumtion blev mindre i takt med att jag fick en träningsrutin. Jag upptäckte även att meditationer hjälpte mig, speciellt om jag var stressad.

Idag kan jag säga att jag har lite accepterat läget på att jag förmodligen alltid kommer behöva tänka på min känslohantering. Det kanske aldrig kommer naturligt men jag använder olika strategier för att minska risken att falla tillbaka till destruktiva beteenden och porr. Daglig meditation, träning (både kondition och styrka) och att vara kreativ hjälper mig att uttrycka mina känslor eller att reglera dem. Porren finns fortfarande i mitt liv, men mer sällan. Innan kunde det som mest vara flera timmar om dagen, nu kanske det händer i snitt en gång var tredje månad. Jag lär mig fortfarande att hantera känslor, riktigt starka känslor är fortfarande utmanande, men det är sällan sådana känslor kommer. Det jag ville förmedla var att det jag aldrig lärde mig från mina föräldrar när jag var liten, som dem skulle ha lärt mig, har jag präglat mitt liv. Och trots att jag tagit tag i det på egen hand kommer det inte naturligt, ett förevigat arbete. Terapin fortsätter jag med, regelbundet, och just nu ser jag inget som skulle få mig att tänka att jag kan sluta med det.

Det är viktigt att lära sina barn att känna känslor och hur man hanterar dem. Glöm inte det.

Många gånger när kvinnor eller tjejer hör män/killar påpeka någons röv eller bröst som sexiga så säger de att dem är sexistiska. Jag har hört de under min skoltid många gånger och även efteråt, och jag håller faktiskt inte med. Jag ska förklara varför. Det lär bli provocerande för vissa, läs på egen risk!

Tjejer och killar attraheras av olika saker, det tror jag att alla bör vara medvetna om. Det gäller också kroppen. Tjejer tycker vissa saker med killar är väldigt sexiga och vice versa. Det känns som att människor idag vill koppla allt till samhällets normer och att detta går att ändra med ändrade sociala normer, jag är väldigt tveksam till det hela. Jag är väldigt övertygad om att vår attraktion för kroppsdelar/utseende är biologiskt och medfött. Det vill säga det är inget medvetet val vi gör efter att vi har fötts.

Det finns biologiska skillnader mellan de flesta män och kvinnor, oavsett om man gillar det eller inte. Det finns ju två olika biologiska kön av en anledning. Vissa kroppsdelar, eller utseenden kopplar man till en kvinnokropp. Vissa kroppsdelar och andra utseenden kopplar man till en manskropp. En kvinnokropp och en manskropp har olika kännetecken skulle man kunna säga också. Det är just dessa kännetecken som man oftast är attraherad av (om man är heterosexuell) för man vill ha någon som kompletterar en själv, och främst biologiskt. Det är klart att personligheten spelar roll också, det tror jag alla som varit i en relation förstår, men det fysiska är oftast själva grunden i attraktionen på ett biologiskt plan. Det man oftast förknippar med män/killar är längd, muskler, penis och mörk röst. Det man mest förknippar med tjejer/kvinnor är bröst, rumpa, kurvor och långt hår. Kvinnor som är heterosexuella blir oftast väldigt attraherade av långa, muskulösa män och vissa kan tycka det är extra sexigt med någon som har en väldigt mörk röst. Detta är biologiskt eftersom att man är heterosexuell blir man attraherad av någon med motsatta könet som kompletterar en. Samma sak vad gäller killars attraktion till tjejer. Är man lång, muskulös och har mörk röst letar man oftast efter någon som är kompletterande för en biologiskt, dvs någon med större bröst, rumpa och som har eventuellt kurvor, för det är kännetecknen för en biologisk kvinnokropp.

Att en kille öppet säger att någons bröst är sexiga är inte sexistiskt om han inte glor på dem eller tror att man kan bete sig hur som helst. Så länge han inte tror att man kan ta på någon hur som helst så är det egentligen normalt, för som sagt, killar som är intresserade av tjejer attraheras av bl.a. bröst. Och det är normalt. Annars skulle det vara sexistiskt av tjejer att ständigt viska om hur sexig någon kille är på grund av deras längd och muskler, men det är också baserat på en biologisk attraktion. Och det kan vi tyvärr inte göra så mycket åt. Sen kanske det inte alltid är läge att påpeka någons kroppsdelar eller liknande men det gäller väl ändå båda könen. Jag tycker att män idag får en massa skit för att det är vårt fel att kvinnor inte är nöjda med sig själva och allt möjligt. Men tjejer skapar lika mycket press och stress för män att vara, se ut osv på ett visst sätt som män påverkar kvinnor. Men det är precis som att ingen tänker på det eller anser det sant bara för att män/killar inte visar sina känslor på samma sätt som kvinnor. Bara för att någon av något kön attraheras av något i det andre könet betyder inte det nödvändigtvis att man ser personen som ett objekt, man behöver veta mer om personen i fråga för att kunna dra en sådan slutsats. Bara för att vissa straighta män inte öppet talar om vad dem attraheras av så betyder ju inte det att dem inte attraheras av det som kännetecknar en kvinnokropp, då är man lättlurad. Men är man ute efter något seriöst så startat man inte en relation men någon bara pga utseendet, personligheten spelar också stor roll. Men som många säger ”utsidan ger insidan en chans”.

Så länge man kan kontrollera sina impulser och bete sig vettigt är det inget problem med att benämna att man tycker att något är sexigt. Det gäller alla oavsett kön. Män ska absolut inte skämmas för att dem blir attraherade av något som är medfött och det behöver inte kvinnor heller vara. Män har redan en del sexuell skam för att många kvinnor och aktivister idag hittar problem med männens sexualitet som egentligen är biologiska. Det finns ingen anledning att skämmas för att man finner bröst och/eller rumpa sexigt hos kvinnor, ta bara lite hänsyn.