Det här med känslor är inte alltid så lätt. Speciellt inte om man aldrig fått lära sig hur man ska hantera dem. Hur hanterar man känslan av att vara ledsen? Eller ilska? Och vad gör man om det känns som att det är fel att vara glad och känna lycka?
Jag är uppvuxen i ett hem där det inte pratades om känslor under min barndom. Min mamma visade ibland sina känslor men hon blev oftast stämplad som ”för känslig”. Och i många fall var hon kanske också det, hon hade väldigt lätt för att ta på sig offerkoftan och att bli irriterad om saker och ting inte blev som hon ville. Men att visa några känslor alls var stämplat med att man var ”för känslig”, man skulle skärpa sig eller bita ihop. När jag blev arg som liten var det ingen som pratade med mig om ilskan och hur man kunde hantera den. Oftast ledde min ilska till att jag förstörde saker för att få utlopp för ilskan. Jag var inte den enda med problem att hantera ilska, min pappa hade också svårt med det. Jag trodde dock att det var okej eftersom att han var vuxen och på något sätt berättigad att bete sig som han ville. Min ilska var fel, men det tog ett tag innan jag helt hade lärt mig eller blivit programmerad till att tro det.
Jag har oftast hållit mina känslor för mig själv, och det finns nog många situationer som jag inte kommer ihåg eller kan minnas som kan ha bidragit till det. Jag vet egentligen inte när det började, men jag vet inte heller om någon har någonsin bekräftat mina känslor när jag har känt något som liten. Som sagt mycket var ”bit ihop” eller att man fick uttrycka sig lite grann och sen skulle känslan vara över. Och såhär efteråt har jag insett att det aldrig var mina känslor som mina föräldrar brydde sig om, utan deras känslor skulle stå i centrum. Någonstans, kanske under tidiga skolår, kanske innan, har jag nu insett att jag övergav mina egna känslor till stor del för att göra mina föräldrar nöjda. När jag blev utstött av kamrater i skolan under perioder blev mina känslor av ledsamhet och ilska för mycket för mig att hantera.
Strategierna som jag utvecklade då var till stor del destruktiva, ibland slutade jag med något beteende och fick ett annat lika destruktivt. Och dessa strategier eller beteenden har jag haft med mig under väldigt lång tid. Jag började slå mig själv eller skada mig själv på andra vis. Jag förstörde saker som inte hade någon betydelse för mig. Framför allt började jag fly från verkligheten till en fantasivärld, men det innebar också att jag isolerade mig själv ibland för att kunna fly till denna värld. Harry Potter hjälpte mig också att fly, därför blev jag värsta Harry Potter nörden ett tag. En dag upptäckte jag porr och vilken utmärkt effekt den hade på att både få bort ens känslor och belöningen man får efteråt om man onanerar till. Detta blev ett beteende som aldrig riktigt försvunnit och som jag än idag kämpar med att reglera. Någon gång under senare år har känslor kommit på tal när jag mått dåligt, ett tips från mina föräldrar var ”du kanske ska träna”, grejen är ju det att det är inte så lätt i ett sådant läge.
Jag har fått gå i terapi och fått lära mig att känna igen vilken känsla jag känner, så pass mycket bedövade jag mina känslor för att göra mina föräldrar nöjda, och jag har varit blind för den delen av mig själv. Att kunna acceptera sina känslor och känna dem till en början var liten av en upplevelse, men jag blev lätt överväldigad av dem. Jag visste fortfarande inte hur jag skulle hantera dem. Ibland visste jag inte vad jag kände. Jag hade lyckats sluta med att skada mig själv men porren var fortfarande nära till hands. Ett tag spårade det ur, porren tog över mitt liv. Men efter att ha bearbetat min uppväxt och annat som jag varit med om har det blivit bättre. Jag började träna och insåg vilken effekt det hade, kunde lättare reglera mina känslor efter regelbunden träning, så min porrkonsumtion blev mindre i takt med att jag fick en träningsrutin. Jag upptäckte även att meditationer hjälpte mig, speciellt om jag var stressad.
Idag kan jag säga att jag har lite accepterat läget på att jag förmodligen alltid kommer behöva tänka på min känslohantering. Det kanske aldrig kommer naturligt men jag använder olika strategier för att minska risken att falla tillbaka till destruktiva beteenden och porr. Daglig meditation, träning (både kondition och styrka) och att vara kreativ hjälper mig att uttrycka mina känslor eller att reglera dem. Porren finns fortfarande i mitt liv, men mer sällan. Innan kunde det som mest vara flera timmar om dagen, nu kanske det händer i snitt en gång var tredje månad. Jag lär mig fortfarande att hantera känslor, riktigt starka känslor är fortfarande utmanande, men det är sällan sådana känslor kommer. Det jag ville förmedla var att det jag aldrig lärde mig från mina föräldrar när jag var liten, som dem skulle ha lärt mig, har jag präglat mitt liv. Och trots att jag tagit tag i det på egen hand kommer det inte naturligt, ett förevigat arbete. Terapin fortsätter jag med, regelbundet, och just nu ser jag inget som skulle få mig att tänka att jag kan sluta med det.
Det är viktigt att lära sina barn att känna känslor och hur man hanterar dem. Glöm inte det.
