För det mesta ses självständighet som något bra och något man vill och bör eftersträva att vara. Vårt samhälle bygger ju lite på att man ska kunna vara självständig. Du ska kunna ta egna beslut, flytta hemifrån men samtidigt blir du fri på så sätt att du får bestämma själv hur du vill att livet ska se ut. Är man väldigt självständig får man oftast beröm från andra. Men självständighet kommer också med ett pris, och det kan vara jobbigt och bli ett hinder om man är för självständig, för det kan man vara.
Jag insåg för ett par år sedan att min uppväxt och de trauma jag varit med om har lett till att jag oftast är självständig, men ibland inte på ett positivt sätt. Självständig på ett sätt där man nästan inte vill släppa in nya människor eller är tillbakadragen på grund av rädslan av att riskera bli sårad. Jag har varit för självständig för att inte riskera bli sårad igen, men det gör också att man håller mycket inom sig. Jag har alltid försökt att lösa problem själv innan jag bett om hjälp, eller så har jag intalat mig själv att jag visst kommer kunna lösa problemet själv, att jag bara behöver googla och fundera lite mer. Men det spelade ingen roll hur mycket problem eller saker som jag behövde ta tag i utan jag kände att jag ville ta hand om det själv, det blir bäst så. Egentligen hade jag nog behövt hjälp vissa gånger men jag litade inte på någon annan än mig själv.
Mycket av det jag tänker, tycker och vill eller annat som kan vara personligt håller jag gärna för mig själv, och det gör jag än idag även om jag jobbar på att öppna upp mig för pålitliga personer. Jag har fått kritik när jag var yngre när jag väl öppna upp mig eller så har dem vägrat lyssna på mig och skapat sina egna uppfattningar som dem försöker tvinga en själv att tro på. Inget stöd för mina val, ingen empati när man mår så pass dåligt att man skolkar eller när stressen är för hög. Jag känner att mycket av tidigare händelser förstörts när jag delar med mig av personlig information, och jag är fortfarande rädd för att bli sviken för att någon inte respekterar mig och mina val. Man värderar sitt egna sällskap högst men det leder också till att man har svårt för närhet till andra människor. Man litar inte på att andra kan bidra med trygghet eftersom personer som skulle ha bidragit med det under uppväxten inte gjorde det. Jag har varit ensam mer eller mindre större delar under uppväxten, ”vänner” som har kommit och gått, ibland för att man saboterat för sig själv, ibland för att dem aldrig ville vara vän med en från början. Jag har vant mig vid att inte ha vänner heller, och jag vill inte vara desperat och vara med personer som inte genuint uppskattar mig. För mycket självständighet leder till ensamhet, och är den ofrivillig får man själv försöka bryta den. Men det kan vara svårt.
Jag har ju dock lärt mig att det faktiskt finns människor i min närhet som inte klarar av att hantera personlig information som jag delar och har därför fått begränsa mig i vad jag delar med mig av för att inte bli sårad. Även om jag inte är lika självständig idag så kämpar jag fortfarande med att vara lagom självständig. Jag försöker avvänja mig från att säga vita lögner eller ljuga för att kunna hålla personlig information för mig själv, egentligen hatar jag lögner och falskhet. Men jag blev för van vid att gömma mig av rädsla, rädsla för att bli dömd och förstörd för resten av mitt liv. Det blev ett skydd i de situationer någon frågade mig om något personligt som jag inte ville dela med mig av. Idag förstår jag att man kan hantera det på annat sätt, genom gränser och gränssättning och det är något jag övar på.
Jag går regelbundet i terapi och skämdes ibland i början när jag startade av att behöva vara sårbar, dragit någon lögn för att undvika sanningen och personlig information. Idag har jag blivit bättre och flyr inte på samma sätt, min extrema självständighet bottnade i ett trauma. Jag är redo för att våga komma nära andra människor nu.
Samhället ser bara ytan och bara min självständighet, och berömmen trillar ännu in. Trots att jag och många andra är ensamma av just den anledningen. Det är inte fel att vara självständig, men det blir fel när man är det pga noll tillit till andra och inte ens vill be om hjälp.